Hur mycket jag älskar min fru

Jag menar, hur kan man inte älska en tösabit som skriver så här snuttiga saker: 'det e nån jävla hora i högklackat som springer upp å ner i ... Älskar min man mig: ett test för styrkan av känslor. För att förstå hur din man behandlar dig, det psykologiska testet “Älskar min man mig?” Ärligt sätter du alla kryssrutor på objekten, kan du om du inte får ett exakt svar, så se de problematiska platserna i familje livet. Och om problemet blir synligt kan du klara det! Men jag kan hjälpa dig på vägen. Älskar min fru mig? 17 tecken älskar hon fortfarande din röv. Det finns universella tecken på att oavsett hur mycket saker har gått med er eller vad otäcka saker har gjorts eller sagt, det ger dig svaret på om hon fortfarande har kärlek i henne hjärta för dig. # 1 Saker blir bara färdiga Hur konstig det än kan låta så älskar jag att hata min fru. Vi har verkligen hittat tillbaka till att träna och peppa varandra på ett givande och sporrande sätt. Sedan några år tillbaka har anledningen inte bara varit att vi haft tight med tid till att träna tillsammans utan jag har även haft dåligt tålamod när det gäller Anjas försök till stöttning att ta mig ut. Jag träffar familjerådgivning både ensam och tillsammans med min fru, jag har börjat träna och helt enkelt gjort om min livstil ( minskad min vikt från 109 kg till 92 kg) jag gör otroligt mycket hemma och ordnar mycket med/för barnen. Jag älskar min fru och mina barn otroligt mycket med både två har varit nere i sandlådan för länge! Jag och min fru har varit ett par i snart nio år och gifta i snart fem av dem. Det har saknats passion i förhållandet under lång tid. Jag har under de senaste två åren noterat att min fru dessutom ständigt letar kopplingar till mig, så fort någonting dåligt händer. Oavsett vad, nästan. Där står jag i trappan utanför Stadshuset, stolt som en tupp. Med henne vid min sida, kvinnan jag avgudade och som varit min livspartner redan i nio år. Nu tog vi steget och gifte oss och befäste vår kärlek inför världen. Med vigselbeviset i min ena hand och med min vackra fru i ett stadigt grepp i andra handen, vandrade jag ner mot det glittrande vattnet. Det fotografiet tillhörde ... Jag tyckte också att det var märkligt att hon fortsatte att gå upp i vikt, väldigt mycket till och med. Hon bantade alltid och hon var faktiskt väldigt hård mot sig själv, men ingenting såg ut att fungera. Nu brydde jag mig inte så mycket om det, jag tycker om min fru så vikten gjorde inte så mycket skillnad. Min fru har sedan många år tillbaka sagt att hon helt tappat sina känslor för mig. Hon menar att det bara finns en väg att gå – skilsmässa. Jag känner inte samma sak, för även om vi inte visat varandra så mycket kärlek de senaste åren vet jag att jag fortfarande älskar henne. Dessutom har vi barn, hem och vänner tillsammans.

Svenskfientlighet

2020.03.20 23:17 ekkologik Svenskfientlighet

Jag är andra generationens invandrare. Född och uppvuxen ute på landet med svenska vänner. Mina föräldrar ville anpassa sig och komma in i samhället så fort som möjligt , så när jag kom till världen fick jag även ett svenskt namn. Jag älskar Sverige och respekterar landet ut till det sista, men att också vara invandrare är inte lätt alla gånger.
Jag skriver här för att ventilera mig själv då jag är rent sagt förbannad på vissa invandrare..
Då jag har ett svenskt namn så reagerar många invandrare på det och säger ”vill du va svensk” eller , ” är du försvenskad” , JA jag kanske vill vara svensk då jag bor i Sverige ??
Men hur som helst så har jag inte brytt mig mycket men har nu börjat tröttna... ”Varför pratar du så svenskt” , ”varför bryter du inte utan har så bra svenska” osv.. det är ALLTID dessa invandrare som ger mig såna kommentarer , det är typ aldrig en svensk som har brytt sig om jag har ett svenskt namn tillexempel.
Jag är nu gift med en Svensk och har barn. Och har varit på släkt middag tillsammans med min släkt då.. vi sitter vid bordet och min fru går för att amma mitt barn. Och då börjas det pratas nervärderat om svenskar. Att dem kan va egoistiska osv. Då fick jag droppen och sa till! Att mitt barn är 50% svensk och så länge jag hör något sånt snack så kommer jag ta det personligt sa jag till dem.
Jag orkar verkligen inte all detta svenskfientlighet... herregud vad är problemet ? Varför kan ni invandrare inte respektera landet bara och folket ? skäms på er.
Så nu har jag ventilerat av mig och går och lägger mig!
GODNATT
submitted by ekkologik to sweden [link] [comments]


2019.03.16 00:38 spejsad Det är kämpigt

Jag skriver av mig i hopp om att det ska ska kännas bättre.
Har en dyster period i mitt liv. Min pappa fyller 70 idag och ligger på sjukhus. Han har en allvarlig bakterieinfektion i sitt ben som krävt 6 operationer hittills, läkarnas prognos är att det blir 5 till. En överhängande risk finns att han får amputera över knät och att infektionen inneburit, och kan innebära, ett livshot. Min pappa har gjort mig till den jag är, utan honom hade jag inte varit tillstymmelsen till den pappa som jag är för min egen son, eller den make jag är till min hustru, eller vännen till mina närmsta som jag vill att man alltid ska kunna lita på. Han har varit en stark tyngdlyftargubbe och stöttepelare under min uppväxt och att se honom så försvagad, så förminskad slår mot mig så hårt... Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på den känslostorm som härjar i mig nu. För en del kanske det är ett lyxproblem, det faktum att jag har en familjemedlem att älska så mycket och vars sjukdom påverkar ens känslor så kraftigt, men jag rår inte för det.
Min mamma är en hoarder. Vi snackar alltså om att huset inte har kunnat dammsugas på 10 år för att det ligger så mycket bråte överallt. Jag har inte hört det själv, men jag kan garantera att grannskapet snackar om hur hemskt det ser ut hos dem. Hon satte en kil mellan henne och mig när jag var i tonåren med hennes vägran att inse att hennes hem och hennes (oförmögna) sätt att sköta det innebar en både psykisk och fysisk påfrestning för mig. Sedan dess, och sedan jag till slut flyttade därifrån har jag försökt jobba med henne så gott det går vid sidan av mitt jobb och mitt eget familjebildande. Sonen har aldrig varit hos dem eftersom det är en livsfarlig miljö för ett barn. Jag har så ont i magen av hur det ska gå för min pappas rehabilitering, oavsett hur eländet med infektionen slutar, för det går fanimig inte att gå med kryckor eller rollator i hemmet. Fy fan för att behöva åka in på äldreboende när man är 70 på grund av sin fru (som han ändå älskar). Jag är också rädd att hygienen i hemmet kanske är den bakomliggande orsaken till hans infektion. Vill inte inse det, men jag kanske hatar min mamma för det här. Men det hjälper ju inte mot hoarding-problemet om man ska tro vad som skrivits om sjukdomen. Då ska man bara vara glad och positiv mot den sjuka, vilket blivit tröttsamt efter alla dessa år. Det finns för övrigt inte ett skit i Sverige, vad jag kan hitta, i form av stöd för det här problemet.
Jag är pappaledig sedan 6 månader, planerar att vara det i 6 till. Vi ska flytta för att hamna närmare de förskolor och skolor som vi vill att sonen ska få gå i, vilket innebär att jag måste hålla ihop för att flyttpacka, stötta min pappa på sjukhuset och efteråt, vara en fungerande pappa till min son, försöka förmedla allvaret i hemmets skick till min mamma (vägran att förstå finns fortfarande där) och också hålla ihop själv.
Jag gav nyss upp mina drygt 3 år som tobaksfri med en snus. Det kändes ganska bra. Hoppas jag lyckas sluta innan sonen hinner förstå och snappa upp min ovana.
Tack om ni orkar läsa.
Edit: Vad många gulliga människor det finns, var inte beredd på att få så mycket positivt gensvar på detta. Det hjälper verkligen, klyschigt som det kan låta att säga så. Jag har kusiner på mammas sida som vuxit upp med mycket häng hemma hos oss, och de har erbjudit sig att hjälpa med den praktiska biten vad gäller rensning. Det är bättre än att jag klampar in och tvångsstädar eftersom min och mammas relation är så infekterad vad gäller hoardingen, det blir ingen hållbar lösning, framförallt inte för min pappa. Större risk att hoarden är tillbaka inom kort då också. Min fru blev ledsen av att se mig falla tillbaka på snuset. Hoppas hon finner det i sig att förstå att det inte råder normala omständigheter.
submitted by spejsad to sweden [link] [comments]


2018.09.13 20:04 LadyManderly [Seriös] Min gamla farfar...

Godkväll reddit. Nu är det min tur att skriva av mig lite.
Idag har jag besökt min farfar och mitt besök gjorde mig jäkligt deprimerad.
Gubben är 93 år gammal och sedan typ tre år tillbaka bor han ensam i en egen, väldigt fin, ljus lägenhet i Malmö. Hans fru bor på demensboende. Tidigare bodde de tillsammans men min farfar trillade när han skulle gå nedför en trappa och sen dess kunde han inte ha koll på sin fru längre (hon brände nästan ned lägenheten när hon fick för sig att hon skulle laga mat mitt i natten). Med tanke på hur seg han blev fick hon bo på boende (hon minns inte farfar längre) och han har bott själv sen dess. Hans mående har blivit sämre med tiden, han kan inte klä sig själv, gå på toa, etc. och behöver hemtjänst närapå hela tiden.
Sedan han trillade för tre år sedan har han gått ned tjugo kilo. Jag känner inte igenom honom längre, jag brukade få stå på tårna för att krama honom och nu måste jag böja på knäna. Han är liten och skröplig. Där han bor undviker han all social kontakt som inte är absolut måste. Hans lägenhet är byggd i ett hus för äldre människor och har gemensamma ytor för sociala aktiviteter, underhållning, middag osv. men de undviker han likt pesten. Dessutom tycker han inte om sin hemtjänst ("De vet ju inte ens hur man kokar gröt!") och vill ta in på ett riktigt boende istället, där det finns sjuksköterskor och dylikt. På lördag ska han "flytta" och jag och lite mer folk i familjen hjälpte till att packa samt besöka boendet han ska flytta till. Han går från en mycket trevlig tvåa till att bo i ett hörn i ett rum som han delar med andra personer. Det ser inte ut som ett hem, det ser ut som ett sjukhusrum och trots att han inte sa någonting om det så kändes det som att han inte tyckte om det särskilt mycket. Men han vill inte bo utan sjuksköterskor sa han igen och så var det med det. Han är ju en vuxen man och det är hans beslut liksom.
När jag hjälpte till att packa hans saker så upptäckte jag hans ganska så tunga antideppressiva som han går på och jag hörde honom när han pratade med min pappa. Om hur enda anledning att han inte dör är för att folk inte låter honom dö. Jag fick smyga in på badrummet och gråta för jag klarade inte av att höra det, även om jag såklart förstod sedan länge att han är olycklig (och tro fan för det).
På lördag ska jag skjutsa min gamla farfar in på ett boende som ser mer ut som ett jäkla skyffe än ett hem och där ska han sitta och vara olycklig i allting från 1 månad till 5 år tills hans slutligen dör. Förmodligen kommer nästan varenda vaken minut där vara fylld av melankoli och tristess. Och jag känner mig så jävla hjälplös.
Det känns fel att någon som har asat sig genom ett helt liv inte ska få lov att avsluta det på något mer värdigt sätt. Jag förstår att det handlar om pengar, vi har skitmånga pensionärer i Sverige som behöver bo på boenden och det går inte att ge alla en tvårummare var med balkong och eget kök. Men när jag föreställer mig att försöka sitta i den där sängen med ett skynke runt den så tror jag inte att jag skulle klara mig en hel dag. Hur ska min sjuka farfar klara resten av sitt liv där? Och till vems nytta?
Jag känner mig så jäkla knäckt och till och med det ger mig skuldkänslor. Jag sitter hemma i en lägenhet och bor där med någon jag älskar. Till helgen kommer min farfar sitta i ett kalt rum tills han dör. Fy fan.
Fy fan.
EDIT: Tack för många fina svar och de många tipsen. Det uppskattas verkligen! Hag svara på några av er men det är så många av er att jag inte orkar alla. Jag har läst varenda ett dock!
Massa kramar och besök era mor- och farföräldrar till helgen!
submitted by LadyManderly to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]


2013.02.05 16:25 Pacificfighter En utflyttad Stockholms jägares dagbok, bor i norra Norrlands inland

En utflyttad Stockholms jägares dagbok, bor i norra norrlands inland
9:e December Vi vaknade upp till en underbar matta av kristallvit spårsnö, som täckte varenda centimeter av landskapet. Vilken fantastisk syn! Finns det något vackrare ställe i hela världen? Att flytta hit var det bästa jag någonsin gjort.Jag skottade för första gången på flera år och kände mig som ung på nytt.Jag skottade både vår uppfart och trottoaren. I eftermiddags kom snöplogen och fyllde trottoaren med snö igen och blockerade uppfarten, så jag fick ta en vända till med snöskyffeln.Vilket underbart liv.
12:e December Solen har smält all vår fina snö. Vilken besvikelse lagom till helgen då vi skulle jaga. Min granne säger att jag inte ska oroa mig, vi kommer absolut att få en vit jul. Ingen snö på julen skulle ju vara förskräckligt! Grannen Peter säger att i slutet på vintern kommer vi att ha så mycket snö att jag aldrig vill se snö igen.Jag tror inte att det är möjligt. Peter är en trevlig människa. Jag är glad att han blev vår granne.
14:e December Snö, underbara snö! Det kom 20 cm i natt. Temperaturen hade sjunkit till -20. Kylan får allting att gnistra. Vinden gjorde mig lite kall, men jag värmde upp mig med att skotta uppfarten och trottoarerna. Detta är livet! Snöplogen kom tillbaka i eftermiddags och begravde allt i snö igen. Jag insåg inte att jag skulle behöva skotta så här mycket, men jag kommer verkligen i form på det här viset.
15:e December 50 cm till. Sålde min van och köpte en fyrhjulsdriven bil i stället. Köpte vinterdäck till min fru Bettans bil och två extra snöskyfflar. Bettan vill skaffa en vedspis utifall elektriciteten skulle sluta fungera men jag tycker det verkar löjligt. Vi bor ju faktiskt inte i Alaska.
16:e December Snöstorm i morse. Föll omkull på isen på uppfarten när jag saltade. Ont som fan. Bettan bara skrattade i en timme..
17:e December Fortfarande långt under noll grader. Vägarna är för isiga för att man ska kunna ta sig någonstans och hundarna kommer ej fram i skogen. Det var strömavbrott i fem timmar.Inget att göra utom att stirra på frugan och försöka att inte irritera henne. Vi skulle nog ha köpt en vedspis, men det erkänner jag inte för henne.Förresten hatar jag när hon har rätt. Jag kan inte fatta att jag fryser i mitt eget vardagsrum.
20:e December Elektriciteten är tillbaka igen, men det kom 35 cm till av den där vita skiten i natt. Mer snöskottning. Det tog hela dagen. Snöplogen kom två gånger idag. Försökte hitta en grannunge som kunde skotta, men dom var upptagna med att spela hockey sa dom.Jag tror dom ljuger. Ringde till den enda järnaffären i trakten för att fråga efter en snöslunga, men dom var slut. Dom får kanske hem fler i mars. Jag tror dom ljuger. Grannen säger att jag måste skotta annars kommer kommunen att göra det och sedan skicka mig en räkning på jobbet. Jag tror den jäveln ljuger.
22:a December Grannen hade rätt om att det blir en vit jul. Det föll 32 cm till av vit jävla snö inatt och det är så inihelvete kallt att det antagligen inte kommer att smälta förrän i Augusti! Det tog mig 45 minuter att klä på mig och gå ut och skotta i morse, sedan blev jag pissnödig.När jag klätt av mig, pissat och klätt på mig igen så var jag för trött för att skotta.Försökte hyra grannen att ta hand om snöröjningen resten av vintern eftersom han ju har en snöslunga, men han säger att han inte har tid. Jag tror att den jävla skitstöveln ljuger!!
23:e December Bara 5 cm snö idag. Det är nollgradigt nu. Bettan ville att jag skulle juldekorera huset i morse. Är hon helt jävla slut eller? Varför sa hon inte det för en månad sen? Hon säger att hon gjorde det men jag tror fan kärringjäveln ljuger!
24:e December 15 cm. Snön har blivit så jävla hårt packad av snöplogen att jag bröt av skyffeljäveln. Tror jag fick en hjärtattack också. Om jag får tag på han som kör plogbilen så ska jag fanimej ta tag i pungen på han och dra han genom snön! Jag vet att det jävla psykot gömmer sig runt hörnet och väntar på att jag skottat färdigt, sen kommer han i 100 knyck och plogar igen allt..Tanten ville att vi skulle sjunga julsånger medans vi öppnade julklapparna men jag var för upptagen med att spana efter plogbilen.
25:e December God jul. 50 cm till av förbannad jävla snö!!. Blev insnöad. Tanken på att skotta får mitt blod att koka. Gud vad jag hatar SNÖ!!! Plogbilsföraren stannade till idag och frågade hur läget va, jag slog till den jäveln i huvet med skyffeln...
26:e December Fortfarande insnöad. Vad fan skulle jag flytta hit för, jävla håla!!Och allt var HENNES idé..Hon går mig på nerverna...
28:e December Fortfarande insnöad. Satmaran gör mig galen.
29:e December 25 cm till. Nu säger grannen att jag måste skotta taket annars kan det rasa in. Jävla dumskalle, tror han att jag är helt sänkt eller??
30:e December Taket rasade in. Plogföraren har stämt mig på 1 miljon för att jag slog honom i huvetoch kärringen har åkt till sin mamma...
31:a December Eldade upp hela jävla hushelvetet.. Ingen mer snöskottning här!!
8:e Januari Jag mår så bra. Jag älskar dom här små pillren dom ger mig. Varför är jag fastbunden i sängen?
submitted by Pacificfighter to sweden [link] [comments]


För att jag älskar dig Till Klara på din 13-års dag. Vi älskar dig. MAMMA ÄLSKAR DIG EMMA NU OCH FÖR ALLTID 10 sätt att lära sig älska sin kropp (LITE MER!) Till min finaste flickvän på våran 2 månaders dag! :) Fanny wall , jag älskar dig bästavän Min fru tycker att jag jobbar för mycket Hur fan slutar vi gräla!? Min, fina, underbara älskade häst!

ÄLskar min fru mig? 17 Tecken Du är fortfarande mannen i ...

  1. För att jag älskar dig
  2. Till Klara på din 13-års dag. Vi älskar dig.
  3. MAMMA ÄLSKAR DIG EMMA NU OCH FÖR ALLTID
  4. 10 sätt att lära sig älska sin kropp (LITE MER!)
  5. Till min finaste flickvän på våran 2 månaders dag! :)
  6. Fanny wall , jag älskar dig bästavän
  7. Min fru tycker att jag jobbar för mycket
  8. Hur fan slutar vi gräla!?
  9. Min, fina, underbara älskade häst!

Detta är ett videoklipp som handlar om min flickvän där jag beskriver hur mycket hon betyder för mig och hur mkt jag älskar henne, puss på dig Jessica! Nu till min fråga: Min fru och jag grälar mycket. Jag börjar förstå mer och mer om den här kampen efter att jag har lyssnat på dig, och jag vet ju vad jag teoretiskt ska göra men jag ... Fanny du lysser upp min dag du ska bara veta hur mycket jag älskar dig , du är som min tvilling syster jag aldrig fick. Du är min andra halva mitt allt du är min egna ängel JAG ÄLSAR DIGG ... En video jag klippt ihop för att visa min dotter Emma, hur mycket jag älskar henne. Sångtexten säger ALLT. (är ganska nöjd/stolt över klippet då det är första gången jag gör nåt sånt ... Jag är kroppsaktivist & brinner för att ALLA är exakt lika vackra och lika mycket värda, oavsett kroppsform, storlek eller annat. Och jag vill att alla ska förstå sitt eget värde. Tack för en mycket bra podcast! Min fråga till dig handlar om att min partner sedan 12 år tillbaka ofta är ledsen och missnöjd. ... Hur kan jag vara kvar hos mig ... Jag älskar min fru ... För att jag älskar dig · Claes Lövgrens · Lövgrens ... Fred Åkerström* Jag ger dig min morgon - Duration: 4:09. SwedishSongArchive 2,667,222 views. 4:09. Hur Mycket Jag Älskar Dig ... Jag vet hur mycket du såg upp till din äldsta storasyster. Hur mycket du beundrade mig, och hur 'coolt' det var att få umgås med mig. Trots vår åldersskillnad på 9 år så var vi ett team. En film om hur mycket jag älskar min häst. Låtar: Det vackraste jag vet med Cecila Vennersten, Aldrig ska jag sluta älska dig. och Av längtan till dig med Åsa Jinder.